Sommaren är äntligen tillbaka! Fått stå ut långpromenad i regn/duggregn efter jobbet i en vecka nu, regntäcke är ju inget jag har investerat i... än! De får bli ett till hösten. Blöt och glad hund i all ära men ;)
Har iallafall investerat i ett par nya löparskor. Kanske inte den optimala färgen när man är ute i skogen men smutts trillar av lätt och de som sitter kvar är bara att borsta av snabbt. Dom är dessutom galet sköna, lätta, praktiska och snygga. Bästa promenad och löparskorna hittills, inte ont i knäna, ryggen, hälsenorna eller nått annat. 10p!

Nu åker massa härligt ipofolk till en garanterat spännande helg med bara ipo ipo ipo. Tyvärr kunde inte jag få ledigt från jobbet så jag får se tillbaka på de 2 träningshelgerna vi haft innan och träna massa hund själv istället. Har varit 2 otroligt bra helger och jag personligen tycker att Della har utvecklats mycket både i skyddet, lydnaden och spåret. Inget är perfekt och i spåret har vi en lång väg att gå. Men de senaste spåren hon gjort har varit så fina även om de bara varit raka spår eller med lättare vinkel. Så mycket problem jag haft med att få henne i kärnan... Så nu får ja ju ståpäls när hon sätter ner näsan och tuffar på. De är i sådana ögonblick man känner att hundträning verkligen är de bästa. 
Ph:Ann-Margret Andreasson

Många känslor flyger genom skallen nu. Jag har haft Della i snart ett år, de har gått så fort och har har lärt mig så mycket mer. Känns som att saker och ting börjar falla på plats nu. Men då inser jag att jag snart inte kommer ha någon IPOgrupp att träna med, inga att dela framgång och motgång med. Inga som stöttar, hjälper, lyfter upp när de behövs. Vad ska de bli av oss? Bara att bli av med träningskompisar känns hårt. Men då inser jag att de kommer svida ännu mer att bli av med alla vänner. Har bott i Forshaga i 3 år, de är mitt hem nu. Mina bästa vänner och hela min familj finns där. Men de låter ju lite löjligt? försökte iallafall intala mig de. Dock hade jag galet fel. Fick åka med en kompis hem från Forshaga, eller bort från Forshaga? Whatsoever... De kännes bra, skönt att komma till Göteborg tänkte jag. Men väl hemma så brats de totalt. Även om jag älskar mina vänner här så är det inte samma sak. Har adrig känt mej såhär ensam, de är som att någon håller på att ha sönder hela mitt liv. Vad ska man göra på kvällarna om inte man kan gå över till en polare som bor 5 steg ifrån? Bara den tryggheten att alltid ha någon som man kan gå till när som helst är värd så mycket. Att ha en sambo som alltid finns där, någon att garva med, gråta med och dela minnen med? Och sedan börjar man ju tänka på allt dedär som man borde gjort, allt de man borde sagt till folk men aldrig gjort. Ångest?
     Allt dehär blev nog lite mer verkligt i veckan, när Elin kläckte ur sig något som resulterade i att båda gick hem från bamba med tårar som rann ned för kinderna. Men ändå med ett leende på läpparna. Konstigt såntdär.
    Sedan va de ju igår....skulle säga hejdå till min sambo. bara för några veckor men sedan vet vi båda att tiden kommer gå fort. De slutade också med att tårarna sprutade. Varför kommer alla dessa känslor?? Borde ju vara glad, får starta ett nytt kapitlet i livet. Nya möjligheter och allt vad de innebär.
    De är så mycket som snurrar i min skalle nu så jag tror att de blir helt kaos snart. Jag är så glad, men så galet ledsen. Alla känslor på samma gång.
    Men tillbaka till verkligheten, upp med hakan och kööörrr! Imorgon hade jag tänkt att egna mej åt hundarna hela dagen. Skönt att koppla bort allt och bara tänka på träningen(:
    
    

Då har Della vart min i ett halvår, de har gått så fort! BästaBus. Ska bli kul att se vart vi står om 6 månader till. Min stjärna och odåga <3

Dagen har vart galen, igen. Försöker att inte påminna mig själv om att det är helg, och att vår dag började 06 .30. Och försöker att intala mig själv att jag inte är så som alla säger, att jag lägger all min tid på hundarna. Men de är nog så att jag gör de, iaf nästan all tid jag får över. Och jag trivs med de.
    Idag levererade Della guld på träningen med Eva, la man ihop allt skulle de bli ett 1:á pris. Hon va kanon, helt galet bra. Nästan allt föll på plats och hon gjorde mig så jävla stolt, stolt över att vi bara blir bättre och bättre. De är nu vi pissar på alla som sa att jag inte skulle ha schäfer för att jag inte skulle klara av de.